Tills vidare…

Har inte bestämt mig för att sluta blogga, men tills vidare har jag inte riktigt energi till att knåpa ihop långa text-inlägg. Finns därför på nedanstående adress på obestämd framtid:

http://puffi.bilddagboken.se

Hoppas på massvis med besök och kommentarer!

 

Beslutsångest.

Idag vet jag inte alls vad jag vill. Det är roligt att blogga, förvisso, men jag har tappat inspirationen och lusten till det. Funderar på att återuppta min bilddagbok och göra bara det (för det är bildpublicering jag tycker är allra roligast), eller kanske inget av det?

HJÄLP!

 

Tillfälligt avbrott.

Ifall folk inte redan har märkt det så är jag lite lätt upptagen den här veckan! Det är så sjukt roligt att leva funktionärsliv att man inte vill att någonting ska spräcka bubblan, inte ens bloggande.

Vi hörs i nästa vecka peeps!

 

Ändrade planer.

Alltså, nu hade jag tänkt publicera mina favoritbilder från Finlands-resan. Men se, då funkar inte fotouppladdningen.

Så jag får återvända till att sola näsan på balkongen, helt enkelt.

Adieu.

 

Livstecken.

Alltså, jag har inte drunknat i Finska Viken, jag lovar. Bilderna från resan finns uppladdade på Facebook, ifall intresse finns.

Nu ska jag återgå till min semester och bara njuta järnet!

Puss!!

 

I’m off!

Nu har jag handlat allt, packat allt och nog nojat för allt också, skulle jag tro. Lisa och jag konstaterade nyss via sms att ens unga “det-löser-sig”-dagar är över, och numera ska det ojas inför allt. Minns när vi kryssade till Polen som 18-åringar och gick vilse under vår dag på land i Gdynia, en liten bonnhåla utanför Gdansk. Vi försökte fråga ungefär en handfull människor, men ingen kunde engelska förrän vi hittade en man som sa att eftersom han läste till läkare så kunde han lite engelska. När vi frågade honom hur vi skulle hitta tillbaks till hamnen där båten gick svarade han med ett högst frågande ansiktsuttryck “Boat? I don’t know ‘boat’… “. Så läkare i Polen kan uppenbarligen inte engelska på en svensk fjärdeklassarnivå, det kan vara bra att veta. Vi redde dock ut situationen utan större missöden eller panikattacker, vilket såhär i efterhand är helt fantastiskt. Hade det hänt nu hade jag nog fått en stroke av blotta förskräckelsen.

Hur som helst återvänder jag till Skåne på måndag kväll, bildblogg väntas komma på tisdag.

Nu ska jag i alla fall titta på en av mina favoritfilmer som går på Kanal 9, “Much Ado About Nothing”, och därefter hoppa i säng eftersom jag ska med bussen till Malmö 07.15 imorgon bitti!

 

Mean streak.

Jag är uppe med tuppen idag! Eller med Pontus, ifall ni så önskar. Har nämligen skjutsat honom till jobbet nu på morgonen för att kunna svischa runt i bilen hela dagen. Tänkte ägna dagen åt att införskaffa det sista jag behöver inför Stockholm/Helsingfors-trippen med Lisa imorgon (IMORGON!);

• Minneskort till kameran
• Uppladdningsbara batterier till kameran
• Reseförpackningar med duschcreme, schampo och balsam

Och så tänkte jag köra in en runda till morföräldrarna och säga hej eftersom morfar fyller år på måndag och varken jag eller mamma är hemma då. Det är förvisso inte han själv heller, men mitt stackars samvete blir lite gladare av att titta in hos dem.

För att komma till poängen med min rubrik så måste jag bara dela med mig av morgonens “skratta-eller-gråta”-moment, nämligen den stackars sommarvikarien turned nyhetsuppläsare på TV4 Öresunds morgonnyheter. Det var länge sedan jag såg så mycket panik i en blick, och när rösten darrade till emellanåt var det nästan ett sånt där “Idol”-moment där jag inte riktigt visste om jag skulle asgarva eller blunda och byta kanal.  Vilket kändes lite elakt.

Hjälp!

 

Friends.

Alltså, jag har sett vartenda avsnitt i varenda säsong av “Vänner”. Och jag och Lisa har insett att det faktiskt finns en situation (eller ett citat) ur serien för varje situation i verkliga livet. Så fort det händer någonting (i princip vad som helst), kan vi titta på varann och säga något fullt begripligt i stil med “Ha ha, som Joey där vid dörren!!” och skratta tills vi kiknar. Ingen annan begriper ett skvatt, men vi har åtminstone roligt.

Jag insåg dock nu på morgonen att jag aldrig någonsin har sett bloopers ur serien, jag som älskar bloopers. Ha ha, så nu har jag spenderat en timme med att garva åt felsägningar vilket känns superproduktivt verkligen. Nåja, ingen kan säga att jag är svårroad.

 

Sweetness.

Den här bilden, tagen igår kväll, får det att knipa lite i hjärtat. De är så fina tillsammans, sötkisarna. Retar mig dock halvt ihjäl på att jag inte hade batterier i min riktiga kamera utan var tvungen att ta fotot med mobilkameran (därav kvalitén).

 

Vuxenpoäng, whuut?

         

         

         

        

Jag är precis hemkommen från en liten kvällspromenad med Ayla, som urartade i gungning i Floraparken istället. Det är verkligen galet roligt att gunga, det hade jag helt glömt. Det är tur att gungorna ligger precis utanför ålderdomshemmet här i Svedala, så behöver jag inte sluta med det inom en överskådlig framtid.