Husdjuren.

Nelson

En maffig 3½-årig norsk skogkatt som väger omkring 6 kilo. Han kom till min dåvarande särbo Pontus efter att ha blivit tillbakalämnad till uppfödaren av sina första ägare. Han var 16 veckor när han kom och väldigt präglad på andra katter, och i början var han en riktig enstöring som väl saknade sina kattkompisar hos uppfödaren. Med tiden blev han dock en riktig ”pappas kise”, och uppskattade inte alls andras sällskap där hemma. I takt med att han blev äldre accepterade han dock mig som ”styvmamma”, och när han väl hade gjort det så var det som att han tänkte ”Äh, vad tusan!”, och nu är han en riktig kelgris som gillar alla människor, särskilt om de klias på kinden eller bjuder på godis. Nelsons favorithobbies inkluderar brottningsmatcher med Lillan (som han till 99% vinner, eftersom han väger mer än dubbelt så mycket som henne), sömn, mat och att ligga på kläder som man råkat lämna någonstans. Lägger man ifrån sig någon som helst typ av klädesplagg någontans i lägenheten så tar det inte mer än fem minuter innan Nelson ligger på det och myser. Och lämnar visitkort i form av långa vita tussar underpäls.

  

Mrs. Norris

Detta är hemmets lilla prinsessa. Vi fick henne från Kattjouren i Malmö efter att hon, tillsammans med sin mamma och syster, hade hittats i ett buskage vid Folkets Park. Katterna var i ganska dåligt skick med kattsnuva och mask, och mamman var fullständigt förvildad och jätteskygg. Ungarna (då ca 13 veckor) var dock lite bättre. Vi valde att skaffa vår andra katt eftersom Nelson började hitta på hyss av ren uttråkning. Vi fick hem vårt lilla hjärta som en hankatt som vi döpte till Morris. Den första veckan av sin tid här spenderade han gömd inuti soffans ryggstöd eller under sängen, han kom endast ut när vi inte såg, för att gå på toaletten och äta lite. Vi hade vilda fajter varje morgon och kväll då den lille stackaren skulle ha sina mediciner för kattsnuvan. På vårt andra veterinärbesök för att vaccinera påtalade vi att vi var lite bekymrade över att vi inte sett några ”kulor i påsen” på den lille (för att uttrycka sig fint..), varpå veterinären undersökte saken, skrattade lite och sa: ”Ni får nog ta och byta namn på den här!”, för det var en liten flicka vi hade fått! Sagt och gjort, för att inte ändra hennes namn allt för mycket så tog vi namnet från böckerna om Harry Potter där skolvaktmästarens katt heter just Mrs.Norris. Hon kallas dock bara för Norris, Lillan eller ”Knorris”, det senare på grund av att hon har en tendens att böja till svansen i en liten ”knorr” när hon tycker att något är mysigt. Lillans största hobby är att sitta i fönsterkarmen och gläfsa efter flugor hon inte kan få fatt i, främst eftersom de oftast är flygplan eller kråkor. Undan för undan börjar hon dessutom bli en riktigt kelgris som när som helst kan kasta sig på golvet framför ens fötter och kräva att bli kliad på magen.